Arbetslinjens död är början på något nytt

Arbetet är det moderna samhällets livsblod, både ekonomiskt och kulturellt. Bara att våga att ifrågasätta det är en närmast revolutionerande handling. För vad finns bortom det? Hur klarar vi oss utan det? Och utan det – var finns vår riktning och mening?

 
Dagens ekonomiska system, den globala marknadskapitalismen, använder idag arbete för att skapa varor och tjänster genom exploatering av människor och naturresurser. Den ökande automatiseringen, och nu närmast digitaliseringen, gör denna process allt effektivare och lönsammare. Även om dessa effektiviseringar sakta men säkert årligen lyfter miljoner av människor ur fattigdom, så går de ökande vinsterna till en allt snävare ekonomisk elit. Medelklassen drivs in i arbetslöshet av automationen, samtidigt som det materiella överflödet växer. Politiker gapar desperat om att ”skapa fler enkla jobb”, förlitar sig på importerad arbetskraft eller lägger sin tillit på att vi kan kommersialisera ännu fler saker i livet som idag är gratis. Desperationen har lett till att man även på högerflanken börjar diskutera kring lösningar så som ”helikopterpengar” och medborgarlön för att undvika en kollaps.

 
Att kritik mot arbetslinjen väcker starka känslor är inget konstigt. Många kopplar sin identitet starkt till sitt yrke. För strax under det grundläggande behovet av att säkerställa sin tillgång till mat, vatten och ett tryggt hem, finns ett starkt emotionellt behov av samhörighet och livsmening. Att ha en riktning i livet, en struktur i vardagen och gärna en slant över varje månad är ledord som arbetslinjen besvarar.

 
Så när någon ifrågasätter ditt yrke, din identitet, din mening; då försvarar du. För det är ditt allt. Men det behöver inte vara det. För när du släpper dogmatiskt hållna idéer, så som att lönearbete är något önskvärt i sig, och blickar ut över vad som faktiskt är önskvärt, så får du en helt annan makt att styra samhället i den riktningen. För sanningen är att vår kapacitet att skapa materiellt överflöd på denna planet ökar exponentiellt. Experterna säger att bara inom några år kan vi automatisera bort hälften av alla jobb. Frågan är vad vi gör då? Vad gör vi med det materiella överflödet, om ingen har råd att arbeta och betala för det?

 

 
Vi har framför oss stora globala utmaningar med klimatförändringar, social oro, fattigdom, väpnade konflikter och terrorism. Men vi har också enorma möjligheter att omstrukturera samhället. Vi kan välja att röra oss bort från vinstmaximerande, egocentrisk exploatering och arbetsförnedring, mot ett socioekonomiskt jämlikt samhälle där vi med hjälp av vetenskap och teknologi kan resa människor ur fattigdom och mot högre, ambitiösare livsmål. Nu, mer än någonsin, behöver vi visionärer som tänker utanför föråldrade ekonomiska och kulturella lådor. Vi behöver konkreta mål över vilket samhälle vi faktiskt vill ha, och vi måste börja engagera alla i ett samhällsbygge värt namnet.

 
En kulturell revolution börjar med en enkel idé, och kan som frön spridas och gro i mark bördig för förändring. En folklig gräsrotsrörelse kan skaka de maktpositioner där dessa problem diskuteras, men där den institutionella dumheten förlamat och förblindat.

Folkets rättigheter i den digitala tidsåldern

I Sverige har vi något som kallas Brevhemlighet. Det är en rättighet som innebär att ditt brev inte får läsas av regeringen eller annan tredje part innan det nått mottagaren. Brev får endast tas i beslag om det bedöms ha betydelse för brottsutredningen till ett allvarligare brott, efter beslut från domstol. I dagens digitala samhälle har brevpost till största delen ersatts av dess digitala motsvarighet. Men hur ser våra rättigheterna ut idag?

Mobiloperatören Telia har nyligen slutit avtal med bl.a. Facebook och Twitter, att exkludera datatrafik till deras tjänster från sina kunders surfpott. Du kan alltså fortfarande använda just deras avtalade tjänster när din pott är slut. I Storbritannien har Tre börjat införa reklamfri surf, där Tre filtrerar bort reklam innan datat skickas vidare till användaren.

 

Svenska myndigheten FRA samarbetar tätt med amerikanska NSA i att avlyssna svenskars datatrafik. Sverige har en unik lag som kräver internetoperatörer att spara alla sina kunders trafikdata i minst 6 månader, i syfte att underlätta brottsbekämpning och terrorism. Detta trots att EU underkänt lagen då den inskränker på svenskarnas integritet, och fungerar enligt en ”skyldig till motsatsen bevisas”-mentalitet.

Nu undrar du kanske varför allt detta är ett problem, det är ju trots allt för goda syften där vi får en större surfpott, slipper reklam och bekämpar brottslighet, det är väl awesome? Inte riktigt.

 

Mer övervakning betyder större kontroll över befolkningen och därmed så klart effektivare brottsbekämpning. Men detta är ett falskt argument. Ett kontrollchip i nacken på alla nyfödda skulle säkerligen kunna stoppa en hel del brottslighet, men till vilket pris? Om vi förebyggande låste in alla människor, tänk vilket säkert samhälle vi skulle få! Rättigheten till integritet är något vi till varje pris inte får tumma på, särskilt inte nu när det digitala samhället rullas ut.

Vad som händer är att vi lägger grunden till något mycket allvarligare. När vi accepterar att ISPer har rätt att ge vissa aktörer särskild status i informationsflödet, så underminerar vi Internets kärna; att all information ska behandlas lika. När vi accepterar att ISPer godtyckligt censurerar och manipulerar informationsflödet så tar vi de första spadtagen till en totalitär kontrollstat. Ett samhälle där staten har tillgång till samtliga sina invånares privata information; konversationer, internethistorik, intressen, relationer, rörelsemönster osv. Allt är frid och fröjd tills de inför lagar du inte längre medger, men då är deras kontroll redan så stor att de kan stoppa demonstrationer innan de ens kan äga rum. Och hur kan ett samhälle egentligen utvecklas om alla dess lagar felfritt kan verkställas?

Att dagens digitala kommunikation ännu inte fått samma status som pappersbrev är nästintill skamligt. Det borde vara en självklarhet att innehållet endast ska kunna läsas av avsändaren respektive mottagaren, däremellan ska informationen vara helt skyddad för utomstående. Detta borde vara en rättighet i ett demokratiskt samhälle om yttrandefriheten ska fungera.

Marknadens samhällsansvar

 

De flesta av oss känner ett ansvar för att ta hand om våra egna liv och de runt omkring som är beroende av oss. Vi känner också ett ansvar och en plikt att bidra till samhället genom vårt arbete; dels ekonomiskt, men också det mervärde vårt arbete ger kollegor, kunder och andra vars liv vi berikar. Vi förväntas ta ansvar för våra handlingar; ett ont ord om någon kan ofta få stora sociala konsekvenser, att skada eller utnyttja någon kan ge fängelse, att bryta någon av alla de andra byråkratiska regelverk likaså. Överallt genomsyras samhället av det personliga ansvaret; det är upp till dig att försörja dig, att ta till de medel som krävs för att inte hamna på samhällsbotten. Konsekvenserna av ett misslyckande får bäras resten av livet.

Parallellt med detta seglar den marknadsburna företagseliten oberört förbi. Endast obetydliga svallvågor kan ses försöka rubba dess framfart, när skrovet stöter på statligt inducerade moraliska hinder. Vid en första anblick kan ansvaret dock tyckas utbrett; arbetsgivarkostnader, regelverk och regleringar. En komplex byråkrati som vuxit fram som en kompromiss från kriget mellan staten och den fria marknaden. Men i ett makroperspektiv blir det tydligt vem vinnaren är; Ansvaret upplöses till blott en frivillig företagspolicy. Och en skylla-på-andra-taktik.

-”Minimilöner, miljöregleringar och certifieringar driver bara upp konsumentens kostnader.”

-”Orättvisa arbetsvillkor, exploatering av u-länders naturresurser och lokala skatteflykter är oundvikliga bieffekter när företagen outsmart;ar arbetare och stater. Vissa är ju helt enkelt bättre på spelet än andra. ”

-”Överkonsumtion, veckomode, och planerat åldrande är blott att möta konsumenternas efterfrågan. Konsumenten får vad konsumenten vill ha. Vill konsumenten leva ohållbart är det dennes frihet att göra så.”

Ansvar.

Rådande ekonomiska teorier har jobbat hårt för att kunna rättfärdiga dess praktiska utfall. Så väl har de gjort detta, att det känns helt självklart att det faktum att vår planet står inför en mänskligt inducerad massdöd, är dessa bara externaliteter, eller ”någon annans” fel. Statens bristande ansvar. Konsumentens bristande moral. Men aldrig företagen. Aldrig systemet.

Inte ens när det står klart att social manipulering, sk. ”marknadsföring”, legat till grund för de senaste 100 årens framväxt av konsumtionsmentaliteten. Inte ens när det är bevisat att det är just industrin som använt Freud’s teorier till att exploatera den stora massans undermedvetna; att vilja ha mer, att aldrig bli nöjd med det man har eller den man är. Inte ens när det är företagen som själva står ansvariga för den mentalitet som driver överkonsumtionens efterfrågan. Inte ens då finns ansvaret.

Ett genialt system för de med enorm makt och minimalt ansvar. En hänsynslös dödsmaskin för alla andra.

Det ekonomiska systemet är föråldrat, ohållbart och moraliskt samt vetenskapligt oförsvarbart

Genom studerandet av timlånga filosofiska debatter, där välkända tänkare och vetenskapliga genier metodiskt behandlat alla möjliga komplexa frågor, från universums uppkomst till vad som är meningen med livet, har jag noterat något intressant. Ett ämne som trots dessa filosofers och vetenskapsmäns skarpa snillen, har undgått att synats. Som efter otaliga dialoger, debatter och monologer där varenda del av livets ting vänts ut och in och synats i varenda söm, lämnats fullständigt orörd, som en helig, förbjuden frukt. Nämligen ekonomin.

Låt oss lite löst definiera filosofi, vetenskap och ekonomi, ur en samhällsnyttig synvinkel. Om filosofin får representera moralen i våra liv, hur vi bör forma vårt samhälle, och vetenskapen representera metoden för hur vi bör mäta och förstå verkligheten, att testa vad som fungerar respektive inte fungerar; då är nog ekonomin den som praktiskt ska förena dessa två och vara den reella drivmotorn för att förverkliga de förestående målen.

I detta inlägg ska jag förklara varför dagens ekonomiska system inte bara är oberättigat med hänsyn till filosofisk moral och vetenskaplig grund, utan även går tvärt emot dessa i många avseenden.

 

Vad är en ekonomi?

Den grundläggande funktionen och definitionen av en ekonomi är att hushålla med begränsade resurser. Med tanke på att vår planet och dess resurser är ändliga, i kombination med att mänsklig aktivitet (överlevnad och utveckling) kräver en viss resursförbrukning, är det tämligen självklart att den enda verkligt hållbara resursanvändningen måste ske i enlighet med jordens bärkraft och återgenerering av resurser. Allt annat är ohållbart.

 

Det ekonomiska systemets incitament

De klart överlägsna systematiska incitament som grundlägger dagens ekonomiska system är vinstintresse och självmaximering, dvs. införskaffandet av egna resurser på egocentrisk grund, för att tillgodose egna behov. Det gör i princip all ekonomisk teori obetydlig för giltigheten av detta argument, då dessa baseras på denna grundvärdering. Att staten genom olika regleringar försöker styra och i viss mån förtrycka detta incitament är endast tillfälliga begränsningar, då etiska och miljömässiga incitament kommer sekundärt till vinstintresset och självmaximeringen i den systematiska incitamentstrukturen. Att personliga moraliska val görs som bryter detta ändrar inte detta faktum. Dessa incitament saknar helt vetenskaplig grund och tar inte på något sätt hänsyn till systemteori och hållbar resursanvändning.

 

Konsumtion

I den fria marknaden bygger en ”moraliskt korrekt” konsumtion på informerade konsumenter. En enorm makt läggs därmed på varje enskild konsument att informera sig om vilka produkter på marknaden som är i enlighet med dennes moraliska, funktionella och principiella preferenser. Detta är nästintill praktiskt ogenomförbart, inte minst med tanke på den systematiska incitamentstrukturens inverkan på konsumentens informationsflöde (t.ex. marknadsföring) och därmed beslutsförmåga. Dessutom utgör fysiskt och mentalt avstånd till produktens produktionsförhållanden ett grovt hinder i beslutsfattandet.

 

Systemfel

Det ekonomiska systemet är i sig själv ohållbart då alla skapade pengar måste återbetalas plus tillkommen ränta, vilket skapar ett negativt nettoflöde som måste täckas av ytterligare belåning. Detta skapar en exponentiell skuldökning som oundvikligen kommer leda till ekonomisk kollaps i ett allt instabilare system, något som onekligen kommer att skada viktiga samhällsfunktioner. För att upprätthålla denna skuldökning eftersträvas en ständig ekonomisk tillväxt. Oändlig ekonomisk tillväxt kräver oändligt antal resurser, så länge som det finns ekonomiska incitament i resursförbrukning. En ohållbar ekvation.

 

Tidsandan

Det är svårt att rättvist poängtera vikten av värderingar och incitament i ett samhälle, både på individ- och organisationsnivå. Våra värderingar är vad som definierar oss och starkt styr våra rationella beslutsfattningar, medan de systematiska incitamenten från omgivningen förstärker eller försvagar önskvärt respektive oönskat beteende. I varje civilisation råder en konsensus över vissa kulturella värderingar, hur man bör leva sitt liv och vad som är tabu. Att dessa värderingar ligger i linje med miljömässig och social hållbarhet borde vara givet i en modern civilisation och med den vetenskapliga konsensus som råder.

 

Institutionella bieffekter

Institutioner tenderar att etablera och cementera värderingar vilka sedan blir allt orubbligare och ”heliga” till dess anhängare. Detta riskerar att skapa maktkoncentrationer och att förändras till att inte längre tjäna det ursprungliga syftet. Ett exempel på detta är hur mycket av dagens forskning bedrivs, där vetenskap i sig grundas i objektiv och saklig observation och fakta, att inte ”välja sida”, medan incitament hos företagsfinansierad forskning överskuggar detta. Forskningsresultaten ska gynna företaget, och där agerar endast institutionella regler och moraliska värderingar som hinder (i rent ekonomiska termer). Och allt som är ett hinder för ekonomisk utveckling är oundvikligen mål för manipulation och korruption.

 

Relationen mellan stat och marknad

I dagens samhällssystem där ekonomin spelar en allt mer central roll påverkas även relationen mellan stat och marknad. Med företags inverkan på politik, bl.a. genom lobbyism och allt mer centraliserade maktnav, tonar skiljelinjen mellan stat och marknaden bort. Problemet med en större inverkan av marknaden ligger inte nödvändigtvis marknaden i sig som en funktion av att reglera och möta tillgång och efterfrågan, utan i den systematiska incitamentstruktur som bygger upp den fria marknaden.

En känd förespråkare av anarko-kapitalism, Stephan Molyneux, menar att ett samhälle som endast består av en fri marknad utan statliga regleringar på moralisk grund skulle stoppa företag från att ohållbart exploatera naturresurser och människor, och i ren välvilja hjälpa de behövande utan vinstintresse. Detta är i fullständig motsats till de beteenden vi idag kan se orsakade av företagsverksamheter med vinstintresse som första prioritet, och jag har ännu inte hittat något som styrker hans påstående. Tvärt om anser jag att det är just de statliga regleringarna som stoppar den rovdjursmentalistiska fria marknaden från att exploatera både människor och natur med endast kortsiktigt vinstintresse som drivande incitament. Detta kräver så klart inte ”onda” människor, utan rättfärdiganden av detta beteende kan hittas i otaliga händelser av omänsklig behandling av arbetare och förödande miljöförstöringar genom tiderna, och är en produkt av de miljömässiga faktorer (sociala och strukturella) som omringar varje samhällsindivid.

 

Slutsats

Det går inte att förneka att vi människor är beroende av planetens, ekologins och vår omgivnings generella välmående. Att vår nuvarande civilisation tar sig rätten att bestämma generationers (och de facto hela den mänskliga artens) framtida överlevnadsvillkor, är svårt att moraliskt försvara. Det enda rätta är att säkerställa att vårt samhälles avtryck på jorden sker på ett restriktivt och kontrollerat sätt som säkerställer att framtida generationer (med en tidsöverskådning på många generationer framåt) har samma förutsättningar att leva och utvecklas som vi har idag. För denna uppgift misslyckas dagens ekonomiska system, och snabbfixar inom systemet kommer bara att verka tillfälligt, då det är dessa fundamentala värderingar och incitament som diskvalificerar den.

Det är dags att vi börjar titta på alternativa lösningar som ligger i linje med vår vetenskapliga kännedom, våra moraliska värderingar och jordens egna villkor.

Adapt, or perish.

 

Ålder och visdom

Visdom får man med åldern, sägs det. Jag kan inte riktigt hålla med.

Vi har idag en ganska skev syn på begreppet ”ålder”. Att det skulle krävas en viss tid för att erhålla tillräcklig kunskap, för att bli ”gammal och vis”. Det är sant att du på 35 år har större chans att erhålla en större mängd information, och därmed kunskap, än om du är 15 år. Det betyder däremot inte att du nödvändigtvis gör detta, då den miljö du vistas i och de intryck du får avgör mängden information du kan ta till dig. En 15-åring kan således ha samma kunskap, eller ”vishet”, som vilken ”vuxen” som helst, om denne växer upp under gynnsammare förhållanden.

Samma sak gäller samhällets syn på kön, och könsroller. Att det skulle finnas nämnbara skillnader utöver de uppenbara fysiska är en av samhällets många kvarlevande värderingar. Att tjejer är ”tjejiga” och killar är ”grabbiga”. Tjejer gillar rosa och killar gillar blått. Prinsessor och bilar osv.

Ett förväntat beteende kopplas alltså ihop med individens kön och ålder. Samhället behandlar dig utefter dessa förväntningar, och du formas och får möjligheter därefter. Att det är så här det funkar är egentligen inget nytt utan har präglat det mesta av människans historia. Men är det så vi vill ha det? Vad blir effekterna av det?

Detta synsätt har flera baksidor. Personer får inte de möjligheter de annars kunnat fått och begränsas därmed i sitt lärande och sin personliga strävan mot att utvecklas. ”Låt barn få vara barn”, ”Du spelar som en tjej”, ”Var en man och…”. Man hör exempelvis ofta att när något som anses för ”avancerat” för ett barn att förstå förenklas och förskönas det så till den grad att det blir rena sagor utan verklighetsförankring och kunskapsvärde. Det bor troll i munnen och en skäggig gubbe på Nordpolen.

Om man, istället för att fylla dessa individers begränsade minne med fullständigt värdelös, inkorrekt information, vågade bryta sina och samhällets normer och förväntade prestationer och ge samma chans till alla, oavsett ålder och kön (på riktigt), så skulle det öppna upp för fantastiska saker. Och det skulle frigöra en enorm dold potential, en potential som idag glider oss förbi.

Vår samhörighet med samhället och världen omkring oss

Vad är det vi försöker åstadkomma med det samhälle vi skapat? Vad är det egentligen vi strävar efter?

Min personliga övertygelse är att mänskligheten är på en ständig resa i att utforska och lära sig om den värld hon lever i. Jag tror att vår ”mening” (om det nu finns en sådan) bör ligga i att fortsätta den utveckling vi vittnat genom historien; hur vi gått från individualism, till att finna styrkan i samarbete. Hur vi funnit att samarbete mellan livsformer är starkare än konkurrens. Att vi inser vår del, vår symbios med omgivningen omkring oss och alla dess livssystem.

Jag ifrågasätter den etablerade liberalismens idé om att vi ”äger” våra egna kroppar, inte minst för att jag ifrågasätter ägarskapet i sig. Varför? Helt enkelt för att vi inte kan se oss själva separat från vår omgivning. Ta bort syret så dör du. Ta bort vattnet, eller näringen, så dör du. Alla dessa komponenter är en del av oss lika mycket som vi är en del av dem. Om något så *utnyttjar* vi oss själva och vår kropp under vår levnadstid. Men det gör också de miljontals bakterier som lever på din hud och i din kropp i detta nu, precis som all den livsform som kommer nyttja din kropp efter att ditt medvetande släckts ner, och dina beståndsdelar återförenas med jorden, och, lite abstrakt, blir dina barnbarns dagliga näring. Vår samhörighet är så mycket större än vi ofta inser.

Ta exempelvis miljöförstöringen. Vi tror att det är miljön som vi ska rädda, när det i själva verket är oss själva vi behöver rädda. Jorden bryr sig inte om haven blir utfiskade, allt vatten blir odrickbart och luften inte går att andas. Men det gör vi. Eller åtminstone borde vi, eftersom det är detta som ligger till grund för vår egna överlevnad.

Med ett holistiskt synsätt får även samhället, och min egna del i det, en mycket större mening. Det jag gör, gör jag inte bara för mig själv, utan för vårt gemensamma bästa. Eftersom jag är en del av min omgivning så är det som gynnar min omgivning i långa loppet även fördelaktigt för mig.

Kanske är detta ett synsätt som skulle ligga till grund för vårt samhälle, ett bättre samhälle.

Arbetslös – Inte meningslös

När man kastas ut i arbetslöshetens verklighet slås man lätt av en tanke: Är jag klar med livet nu? Allt som jag upplevt, all min utbildning, alla mina misstag och lärdomar längs vägen. Var allt bara i syfte att jag en dag skulle stå här? Som arbetssökande. Inte som en människa. Inte suktande efter mer kunskaper och erfarenheter. Inte som en person som precis tagit klivet ut i den riktiga världen, en värld full av möjligheter och hopp, den fantastiska värld vi alla delar. Att äntligen vara tillräckligt mogen att återinvestera det man lärt sig i det samhälle som fostrat en, att få utnyttja sin fullaste potential till något stort.

Nej. Jag är ”arbetssökande” nu. Det är min samhälleliga titel. Jag är en ekonomisk resurs som skall brukas. Förbrukas. Exploateras. Det är mitt syfte. Det är faktiskt allas syfte. Min utbildning var blott en investering, inte för mig själv och mitt eget välmående, utan för mitt CV. Ett papper som på ett A4 punktar upp vad jag kan användas till, vad jag duger till. Kanske en broschyr för den moderna tidens slavhandel. Pengaslavar, någon? En verklighet alla unga en dag ska kastas ut i. Så ser er framtid ut.

Men jag vill verkligen inte rutas in i den monotona vardagen så många, många människor idag lever i. Jag vill inte bli berövad 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan resten av mitt liv, för att någon kapitalist någonstans ska kunna utnyttja min arbetskraft. Att sakta vaggas in i det transliknande tillståndet där drömmar och drivkraft minimeras till avlägsna helger och solsemestrar. Att nöja sig med det man har. Oftast är det monotona arbeten som utan problem skulle kunna automatiseras, och i gengäld ge oss möjligheten att sträva efter någonting större i livet. Men vad är det vi ska sträva efter?

Vad sägs om ett bättre samhälle? Vi lever i ett samhälle där 22 000 barn dör av fattigdom varje dag. Varje dag. Ett samhälle där de rikaste 1% äger 40% av världens resurser. Hur blev det så? Hur kan det få vara så?

Jag tänker inte nöja mig med det. Jag tycker vi alla är värda mer än så. Vi är kapabla till något större. Jag trodde det var det arbete i grunden handlade om, att kunna bidra till samhället med sina kunskaper och färdigheter. Att kunna återgälda den äldre generationen för det samhälle de ändå försökt bygga kring mig. Att se till att nästa generation får det än bättre, ge dem den bästa miljön och de effektivaste verktygen för att de ska kunna nå så långt i sin personliga utveckling som bara är möjligt. Varför försöka få våra barn att bli precis som oss, när de kan bli bättre.

Det är dags att börja ifrågasätta. Varför är saker som de är? Varför kan de inte vara annorlunda? Att våga ifrågasätta etablerade värderingar i nyckeln till förändring. Till utveckling. Att blint göra vad du blir tillsagd och att apatiskt titta på när människor far illa är att acceptera det som är. Och är du inte en del av lösningen, så är du en del av problemet.

Gör tekniken oss osociala?

”Om vi inte hade mobiltelefoner så skulle vi istället prata med varandra på bussen. Tekniken gör oss osociala.” Påståenden som dessa hör man då och då, se t.ex. den populära ”Look Up” på YouTube.

Detta är ett påstående som funnits i alla tider där en generell rädsla för förändring funnits. Rädslan för det okända och vetskapen om att allt inte kommer förbli som det varit. Det är sant att den teknologiska utvecklingen har förändrat vårt ”offentliga beteende”, och det skulle vara konstigt om den inte hade det. Men det är så mycket mer bakom denna förändring.

För när du kritiserar beteendet på detta sätt så försummar du allt positivt som tekniken faktiskt har åstadkommit. Jag pratar om hela Internet, och om det sätt vi idag delar kunskap och erfarenheter med varandra.

Denna massiva förändring i hur vi kommunicerar med varandra har självklart en inverkan på våra fysiska liv också. Men det betyder inte att vi blir dumma, ignoranta och osociala mot varandra. Det betyder bara att vi har funnit nya, bättre sätt att kommunicera, sätt som möter våra behov på ett effektivare sätt än de tidigare tillgängliga alternativen. Att döma hela Internet och sättet vi idag kommunicerar på genom att säga att vi bara har ”låtsasvänner”, söker uppmärksamhet, vill vara lata, gör oss själva ensamma och att vi inte kan vara kreativa är bara fel. Det ignorerar så mycket annat.

Aldrig tidigare har människor varit så medvetna om andra människors liv och situationer på andra sidan jordklotet, aldrig tidigare har ett sådant enormt nätverk av tankar, idéer, kunskaper, kreativitet och samarbete varit möjligt. Aldrig tidigare har vi kunnat älska, skratta, känna och upptäcka på en skala som denna. Detta är inget man bara kan ignorera.

Visst, det har sina brister; men det är inte teknikens fel, utan vårt eget. Tekniken är endast ett verktyg. Den ger oss möjligheten att ha dessa underbara saker tillsammans. Men lika mycket som tekniken kan användas för att göra gott, kan den göra skada. Men det är upp till oss. Tekniken dömer inte, tekniken väljer inte sida. Det gör vi. Och det är upp till oss.

Detta åsido, så förstår jag poängen och oron i detta påstående. Vi borde alla vara mer sammankopplade, som ett folk, och som människor. Vi borde interagera med varandra mycket, mycket mer än vi gör idag, och framförallt, på en djupare nivå. Att stänga in oss i dessa ”skal”, rädda för att visa vilka vi egentligen är, för att passa in i den sociala normen, är destruktivt.

Detta är dock effekten av vår sociala struktur. Vi är ännu inte bekväma med varandra, vi känner oss inte förenade. Och hur skulle vi kunna det, med tanke på allt krig, fattigdom, hunger och lidande som plågar mänskligheten. Vi måste lösa dessa problem, våra kollektiva problem som en del av mänskligheten, för att kunna etablera en sann tillit gentemot varandra. För att förstå att vi alla är människor. Att vi har samma mänskliga behov av mat, trygghet och kärlek. Att vi alla delar denna resa genom livet. 

Konsumentmakten är orimlig

Vi säger ständigt åt företag att ta socialt och miljömässigt ansvar, inte hålla på att hugga ner regnskog, exploatera människor, använda ohälsosamma bekämpningsmedel, otillåtna tillsatser eller slösa energi och resurser. Men hur mycket vi än säger till dem så fortsätter de ändå. Har företagen inget samvete? Eller vad är det som driver dessa till synes ”ondskefulla” organisationer?

Du. Det är du som konsument som genom din konsumtion (alla varor du köper och alla tjänster du brukar) skapar en efterfrågan på marknaden. Du kanske själv är driven av att hålla nere din månadskostnad och handlar därför ofta de billigaste kläderna, maten och resebiljetterna, utan någon tanke på att det skulle göra den minsta skillnad. För att möta din efterfrågan måste företagen därför prispressa sina produkter, och företag som tidigare fått relativt bra betalt för sin produkt och därmed kunnat hålla en högre kvalité/miljö-standard, konkurreras ut från marknaden.

Det är så marknaden i grunden fungerar; försvinner efterfrågan på produkten, så försvinner produkterna. Oavsett vad som är bäst för vare sig miljön eller människor.

Konsumentens val i butiken kan ha ödesdigra konsekvenser för miljön och människor på andra sidan jorden, så som odrägliga arbetsförhållanden, regnskogsskövling, besprutning och utrotning av biologisk mångfald.

Konsumenten ska alltså veta vilken produkt hen ska välja för sin egen hälsa, välja produkter för att stödja det lokala svenska jordbruket, jobben, miljön; för att samtidigt se igenom all vilseledande reklam och löpsedlar som hen ständigt bombarderas av.

Är det någon som finner någon som helst rimlighet i detta?

Makten och möjligheten att förändra samhället till ett hållbart sådant ska inte ens få ligga i händerna på en konsument, det ska inte vara varje enskilt människas val om de vill leva hållbart eller inte.

Den gemene konsumenten har inte tillräcklig kunskap för att kunna bära ett sådant ansvar.

Det är systemet i sig som ska vara utformat på ett sådant sätt att det blir naturligt och självklart att ständigt ha social och ekologisk hållbarhet i åtanke.

För detta måste vi designa en samhällsstruktur som befrämjar det beteendet vi vill uppnå. Vi måste förstå jordens begränsningar och bygga vårt samhälle inom dess gränser.

Arbete och jakten på en bättre morgondag

Att jobba har blivit en plikt i dagens samhälle. Det är genom jobbet du försörjer dig själv och det är ditt sätt att bidra till resten av samhället. Med en standardiserad 40-timmarsvecka, dvs. 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan, har jobbet blivit en livsstil som konsumerar majoriteten av en vuxen människas liv. Det finns därför inte mycket tid över till annat i livet, och man kan ställa sig frågan; behöver vi ens jobba? Men om vi istället lägger åt sidan det faktum att det idag är nödvändigt att jobba för att försörja sig, vad är det som driver oss att fortsätta som vi gör? Varför blir vi inte bara så trötta på det oftast väldigt monotona arbetet, att vi bestämmer oss för att göra något annat? För även om du känner att du ekonomiskt klarar dig utmärkt utan att jobba mer, så kanske du ändå tar på dig övertid eller ett extra arbetspass. Varför?

Ofta är svaret att man vill bygga upp en buffert med pengar, för att, en dag, kunna uppfylla (en del av) sina drömmar. Det kanske handlar om att resa ut i världen, köpa ett hus och skaffa familj, bli egenföretagare eller helt enkelt bara byta miljö. Och slippa detta ”skitjobbet”. Du kanske kände att de första månaderna på den nya arbetsplatsen var intressant, men att du sedan dess inte utvecklats alls som person, eller bara väldigt begränsat. Eller så vill du kanske utveckla helt andra färdigheter som ditt nuvarande jobb inte kan tillfredsställa. Men det är för riskfyllt att våga lämna sin fasta anställning. Tänk om man inte hittar sitt drömjobb, eller om man inte lyckas få det? Då är man på samhällets botten, en arbetslös parasit som livnär sig på det jobbande folket. En alldeles för stor risk i dagens arbetsmarknad. Det är säkrare att försöka jobba så mycket man orkar, offra sig lite, så att man kan få ihop den där bufferten och en dag leva livet.

Jag tror att det är denna logik som driver många människor idag, en strävan om att en dag må bättre än vi gör idag. Att må ”mindre bra” nu, för att må bättre i framtiden. Jag förnekar inte att det faktiskt finns arbeten som är givande, som låter dig utvecklas som person och ger vardagen en mening. Och det finns många som påstår att de är nöjda med sitt jobb. Men ofta förskönas arbetets värde, kanske för man inte riktigt vågar tänka på att något man spenderar så stor del av sitt liv på, faktiskt i många fall skulle vara meningslöst eller onödigt när det t.ex. kan automatiseras. Och att man har blivit intalad att: ”Det är så här det fungerar. Relativt till de som har det sämre än mig, så är jag ”väl” ganska nöjd. Ett jobb är ju ett jobb. Jag skulle ju inte fortsätta om jag inte ville.”

I Kina och många andra länder, jobbar idag miljontals män, kvinnor och barn i sweatshops, fabriker fokuserade på att tillverka lågkostnadsprodukter till oss i väst. Arbetsvillkoren är värdelösa, arbetsmiljön omänsklig och lönen skrattretande. Det finns i praktiken inga gränser på maximala antalet arbetstimmar per dag och arbetet är extremt monotont. På raster äter ofta personalen på arbetsplatsen, och det mesta av lönen går tragiskt nog just till att betala sin egna mat och logi. Det blir sällan många kronor över, trots extrema övertider. De kronorna som faktiskt blir över kanske skickas till ens barn, för att hjälpa dem i deras situation som i många fall inte är så mycket bättre.

Så hur kan någon stå ut med att leva ett sådant odrägligt liv? Att jobba så hårt under press och med sömnbrist som skadar dig både fysiskt och psykiskt, för att kunna skicka några enstaka kronor till sina barn? Ger det en tillräckligt stor mening för att leva?

I många fall, ja. Det är fascinerande hur lite en människa faktiskt behöver för att vara tillräckligt motiverad att fortsätta sitt, på många sätt, lidande. För att kanske en dag få ihop såpass med pengar att man kan flytta hem till sin familj igen. Och även om ens den lilla förhoppningen verkar orimlig att ske, så är det tillräckligt för att hålla hoppet uppe och fortsätta kämpa.

Det visar att din ”nöjdhet” av det som ”är”, de arbetsgifter som du kan göra och vad det tjänar dig personligen, är relativ till din omgivning. Hur människor omkring dig lever sitt liv. För om alla människor omkring dig lever i misär, varför skulle du förtjäna något bättre? Du har det ju lika ”bra” som alla andra. Varför bry sig? Varför inte bara vara nöjd?

Så varför borde du bry dig, egentligen?

Du är unik. Du har unika egenskaper, erfarenheter och kunskaper som ingen annan har. Med dessa verktyg kan du hjälpa dina medmänniskor att nå sina drömmar och livsmål, att utvecklas som individer och att nå sin maximala mänskliga potential. Och du förtjänar det. Nöj dig inte med hur andra säger att det ska vara. Livets skola slutar inte när du lämnar grundskolan. Du är kapabel att uppnå enormt mycket mer än vad folk vill få dig att tro. Samhället må se orubbligt ut, en illusion vi alla bidrar till att uppehålla när vi inte vågar tänka nytt, inte vågar ifrågasätta. Världen är föränderlig, och om vi vill leva ett liv värt att leva måste vi bryta samhällets normer och våga leda vägen mot en bättre framtid, redan idag.